Boka Massage Nu! 0702 -876215
Fråga om lediga tider: info(at)lifeandpower.se


Home » Aromaterapi » Aromaterapi: Den Sensuella Vetenskapen

Aromaterapi: Den Sensuella Vetenskapen

Aromaterapi: Den Sensuella Vetenskapen

Aromaterapi är en behandlingsform som använder sig av ämnen som kallas eteriska oljor.

Den kombinerar två lika viktiga områden: “Arom” kommer från en växt naturliga doft, och den skänker glädje, förändrar sinnesstämningar och påverkar sinnet på lika många olika sätt som det finns dofter.

“Terapi” kommer från växternas naturliga helande och medicinska egenskaper.

När vi inandas Eteriska oljor eller gnider in dem i huden, har de en förbluffande inverkan på vårt mentala välbefinnande. I labratorium bryts de ner till terpener, estrar, aldehyder, fenoler, alkohol, ketoner och hundratals andra ingredienser som är så små att de inte syns i de kraftigaste mikroskop. Det är därför de lyckas besegra vårt mest oigenomträngliga försvar – människans hud.

När vi hoppar ner i badet drunknar vi inte, och om vi skulle gnida in en gingrogg skulle vi inte bli berusade, men när eteriska oljor appliceras någonstans på huden, tränger de in till celler, in till blod, lymfa och organ, innan de avyttras den naturliga vägen.

Olika eteriska oljor tycks dras till olika delar av kroppen. Lavendel och ylang-ylang, t ex som båda har en lugnande inverkan, verkar nå nervssystemet inom fyra timmar från ingnidningen.

Trots att vetenskapliga prover visar att många eteriska oljor dras till olika delar av kroppen, är forskarna ljusår ifrån att förstå vad det är som för dem dit och får dem att stanna där.

Men att veta hur eteriska oljor fungerar är mindre viktigt än att veta att de gör det. Medan vetenskapsmännen forskar vidare, arbetar de enbart på att officiellt godkänna en terapiform som har funnits i tusentals år.

Människan lärde sig tidigt vilka växter och frukter i vår natur som var nyttiga och vilka som var skadliga. Denna kunskap förmedlades vidare, tills livet började handla mer om olika sorters njutning än ren överlevnad.

De egyptiska helarna skrev ner allt de visste på papyrus och efterlämnade därmed bevis på hur skickliga de var – ett exempel är Tutankhamon, som insvepts i myrra och cederträolja och inte såg illa ut för sin ålder 3300 år senare, när hans grav upptäcktes år 1922.

Nero, som älskade dofter nästan lika mycket som orgier, lät spruta ut rosenvatten ur silverrör i sin matsal för att hjälpa sina gäster bli av med sin huvudvärk och få dem på humör för kommande aktiviteter.

I indien härskade sandelträ, i Tibet mysk, I Kina kamfer och i arabländerna myrra.

På femtonhundratalet använde europeiska män och kvinnor naturliga doftvatten i stället för tvål och vatten för sin personliga hygien. När London 1665 drabbades av pest, var det växternas helande verkan man satte sin tillit till.

När det första tecknet på sjukdom syntes – röda ringar på kroppen – försökte man skydda sig genom att bära bitar av tall, cypress, lavendel och ceder trä på sig, och man brände även dessa olika växter på gatorna. Det har i modern tid visat sig att detta har en mycket stark antiseptisk verkan.

Örtkännare fortsatte att tillverka den enda typ av medecin man kände till – salvor, oljor, olika sortertes omslag och rökelse av växter – fram till slutet av artonhundratalet.

Från irokesindianerna i Nordamerika, som drack extrakt från granar för att förhindra skörbjugg (idag vet man att grenen är rik på C-vitaminer), till maorifoket på Nya Zeeland som med hjälp av manuka behandlade dysenteri, brännskador och sår (växten kallas idag te-tree träd och dess eteriska olja har visat sig vara 12 gånger starkare än karbolsyra, det vanligaste antiseptiska medlet nuförtiden), använde man sig av olika örtläkemedel vid behandling av sjuka.

Men den moderna medecinens framväxt förändrade vår inställning till läkekonsten till den grad att allt primitivt sattes på undantag till förmån för allt vetenskapligt.

I stället för att dricka en kopp pepparmintte för att bota matsmältningsproblem, lärde vi oss snart att svälja en antacid-tablett, som bland annat innehåller mintextrakt.

Man använder fortfarande eteriska oljor idag. Huvudsakligen vid smaksättning av mat (vad vore marmelad utan citron eller lime, eller tuggumi utan pepparmint???), för att tillverka parfymer (tänk Dig Channel No 5 utan hagtorn, gul narciss, ros och jasmin!) och i medeciner (om inte eukalyptus hade funnits skulle Vicks VapoRub aldrig lämnat North Carolina, där apotekare Lunsford Richard först blandade ihop den första för mer än 75 år sedan.

Visst är eteriska oljor nyttiga redan på denna grundläggande nivå men utnyttjas de riktigt, kan de ge mycket mer. Och trots att kunskapen om dem är över 5,000 år gammal, har ordet “aromterapi” bara använts de senaste 50 åren.

Ordet mytades av en fransk kemist, Réné-Maurice Gattefossé, som brände handen i sitt labratorium och stoppade ner den i en skål med lavendelolja – varpå han upptäckte dess förmåga att läka brännsår. Han tillbringade resten av sitt liv med att studera eteriska oljor och skrev mycket om sitt arbete med “aromathérapie”.

Efter honom fortsatte en känd fransk läkare, dr Jean Valnet , forskningen. Han skrev en bok som heter Aromathérapie år 1964. Den är fortfarande aromterapeuternas bibel.

Det var den franska biokemisten Marguerite Maury, en hängiven lärare i aromterapi till sin död år 1964, som utvecklade den unika metod, där man applicerar eteriska oljor med massage, som används över hela världen idag. Det är denna enkla tanke att behandla med både beröring och dofter samtidigt som gör modern aromterapi så kraftfull och så njutbar.